Omständigheternas diktatur

Det har hänt mycket på sistone.
För mycket.
Saker jag inte rår över, som jag inte kontrollerar,
som jag inte kan tämja eller anpassa.

Jag vet inte vem eller vad jag ska förbanna.

Ödet, slumpen, livet, omständigheterna eller någon
annan metafysisk diktatur.

Som inte frågar vad jag vill, som inte lyssnar
på mina böner, som klampar in utan att knacka på dörren.

Livet har en jury vi inte väljer
och domar vi inte kan överklaga.

När klubban slår mot bordet,
står vi bara där som idioter,
med handklovar,
en vidrig kristen resignation
och huvudet nerböjt
så att ingen ska se att vi gråter.