Rosita längtar till havet.
Hon har aldrig sett havet,
kan knappt föreställa sig
den blåa oändligheten.
Hon säger att hon vill känna
vattnet mellan tårna.
- Är det vackert, frågar hon mig.
- Jättevackert, Rosita. Hoppas du kommer dit någon gång.
Hon kommer aldrig komma dit.
Det är 70 mil till havet.
I Rositas värld ligger havet
utanför Vintergatan.
Rosita, du är en idiot.
Precis som jag.
Vi som inte lärt oss att
alltid ha själen nära kroppen.
Du skulle ha besparats från så mycket
frustration och smärta,
om ingen någonsin berättat för dig
om havets salta andedräkt,
om hur vågorna tuggar fradga
mot strandkanten,
eller om horisonten, som verkar vara ritad
med linjal och färgpennor.
Nu är det för sent, Rosita.
Nu måste du lida resten av ditt liv
över att ha en
fattig kropp
och en fåfäng själ.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
martin spela inte poet och ge henne en betald semestermånad per år... att komma till havet kostar mindre en 1000 kr... Spela mindre fattig idealist och pröjsa henne en biljett istället och så besparas hon frustration och vi tomma tårar...
stackars rosita... och stackars dig martin!!???
är ni såna rövar som missar en sån fin tex bara för att Martin är lite uppblåst? / kram Tania
Skicka en kommentar