Lova att du aldrig lämnar mig

Är hon inte otroligt söt?
Ni behöver inte svara, jag vet redan om det.

Hon har alltid varit det.
Min prinsessa. Flickan i mitt liv.

För ett par år sedan kom det fram
två mammor till mig och mitt ex,
när vi stod utanför skolan och väntade
på Federica.

De var oroliga och ville prata med oss.
Deras söner fick inte längre ha med sig
pengar till skolan.
För istället för att köpa sitt mellanmål,
gav de bort pengarna till Federica.

Trots att mammorna hade försökt tala pojkarna
till rätta, vägde skällsorden lätt jämfört med Federicas
ögonfransar.

Det förklarade varför Federica alltid
hade med sig sina mellispengar hem igen,
tänkte jag.

Juana, min före detta, tyckte att det var
det roligaste hon hört:

- Esa es min nena!
- Det där är min tjej!

Men jag är pappan.
Och hon var också min tjej, med betoning på min.
Och även om min svenska del skrattade med,
grät min latinska sida.

Det har alltid funnits något speciellt med Federica,
en naturlig och oskuldsfull sensualitet.
En feminin kvinna i en liten, liten kropp.

Ibland tittar hon på mig och ler kärleksfullt,
men blicken fäster sig bakom mig,
på en fjärran punkt hon ännu inte känner till
och jag förfasas över.

Jag avskyr den blicken,
det är en blick som gömmer vårt avsked.

Vi är inte där än, men varje gång
hon ser förbi mig, vill jag bara att hon
ska fälla ner ögonlockarna över sina
alltför ärliga ögon,
krama om mig hårt och
lova att hon alltid, alltid
ska be mig om pengarna till mellanmålet.