Själens eländighet

”Det som jag skriver ner på dessa blad är icke någon bikt;
för vem skulle jag bikta mig?
Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som inte är sant.
Jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.”

Ni har väl läst er Hjalmar?

En fåfäng själ i en fattig kropp

Rosita längtar till havet.
Hon har aldrig sett havet,
kan knappt föreställa sig
den blåa oändligheten.

Hon säger att hon vill känna
vattnet mellan tårna.

- Är det vackert, frågar hon mig.
- Jättevackert, Rosita. Hoppas du kommer dit någon gång.

Hon kommer aldrig komma dit.
Det är 70 mil till havet.
I Rositas värld ligger havet
utanför Vintergatan.

Rosita, du är en idiot.
Precis som jag.
Vi som inte lärt oss att
alltid ha själen nära kroppen.

Du skulle ha besparats från så mycket
frustration och smärta,
om ingen någonsin berättat för dig
om havets salta andedräkt,
om hur vågorna tuggar fradga
mot strandkanten,
eller om horisonten, som verkar vara ritad
med linjal och färgpennor.

Nu är det för sent, Rosita.
Nu måste du lida resten av ditt liv
över att ha en
fattig kropp
och en fåfäng själ.

Omständigheternas diktatur

Det har hänt mycket på sistone.
För mycket.
Saker jag inte rår över, som jag inte kontrollerar,
som jag inte kan tämja eller anpassa.

Jag vet inte vem eller vad jag ska förbanna.

Ödet, slumpen, livet, omständigheterna eller någon
annan metafysisk diktatur.

Som inte frågar vad jag vill, som inte lyssnar
på mina böner, som klampar in utan att knacka på dörren.

Livet har en jury vi inte väljer
och domar vi inte kan överklaga.

När klubban slår mot bordet,
står vi bara där som idioter,
med handklovar,
en vidrig kristen resignation
och huvudet nerböjt
så att ingen ska se att vi gråter.

Jag har bestamt mig

Jag ar i Buenos Aires med mina barn.
Varldens mest fantastiska stad.
Jag har bestamt mig:
nagon gang ska jag bo har.

KRONIKA i dagens Kuriren: Ärliga pojkar får inte pussa söta flickor

Lögnen och oärligheten är två moraliska magplask i vårt samhälle. En lögnare tagen på bar gärning blir sparkad av sin chef, lämnad av sin sambo och föraktad av sina barn.
En lögnare är som en kommunistisk, homosexuell jude i 30-talets Berlin. Men hur kan vi vara så otacksamma mot lögnerna, efter allt de gjort för oss?

Att hålla oss till sanningen. Det är en märklig princip, vi kramar krampaktigt om i ord, men är så slapphänta med i våra handlingar.

Var ärliga för en gångs skull!
Vad skulle ni vara utan era lögner? Vad skulle ni ha uppnått om ni
varit ärliga? Om ni inte ljugit för er chef, er fru, era barn, er själva?

Vi lär våra barn att alltid tala sanning, att ärligheten varar längst, att näsan växer på den som ljuger och en massa annat struntprat vi inte själva tror på. Jag har själv sagt samma sak till mina barn.

Jag hoppas att de så småningom förstår att de inte ska göra som pappa säger, utan i stället härma det som pappa gjort. För när ärligheten ställt sig mellan pappa och lyckan, har han aldrig tvekat på vad som måste offras. För hade pappa levt som han predikat hade han haft hälften så många jobb, hälften så många vänner och hälften så mycket sex.

Jag borde kanske ha förklarat för mina barn att sanningen är som en vacker spargris i porslin, något man ska vårda ömt och fylla så gott det går, tills det att man hittar något som är värt att krossa den för.
Och även om spargrisen åker i golvet i alla möjliga sammanhang, är det nog under lakanen man hittar flest porslinsskärvor.

För det är möjligt att ärlighet varar längst, men det är en klen tröst om den inte varar ända fram till sängen. Och dit skulle jag. Till vilket pris som helst.

Fram med det argentinska fullblodet
I början på 1990-talet, när jag klev in i övre tonåren, var den svenska manligheten nedvärderad på köttmarknaden. Den politiska korrektheten hade ännu inte satt munkavle på svenskorna, som öppet vågade säga det de i dag aldrig skulle erkänna: att svenska män är dåliga
älskare som kommer för snabbt, för tyst och för sällan.
Det blev populärt med etnisk sex och för många av oss ställde sig plötsligt kärlekens port på glänt.
Vad skulle jag göra? Jag var 18 år och kåt ...

Jaha, så ni vill alltså inte ha en svensk tam kattunge?
Ok, ni ska få ett argentinskt fullblod istället.

Eftersom jag var ett år när jag kom till Sverige, blev jag tvungen att damma av och överexploatera mitt latinska ursprung.

Och visst, det är sant att mina föräldrar hade varit politiska fångar i diktaturens Argentina. Men min egna revolutionära bana hade inte kommit längre än till VPK:s pappersinsamlingar.
Och visserligen föddes jag i Peru när mina föräldrar flydde och visst hade jag haft en indiankvinna som barnflicka.
Men det gav mig knappast en shamans färdigheter.

Men för Karin, vars höjdpunkt i livet var när hon vurpade medan hon åkte offpist i Sälen, var det som att ha sex med Che Guevara i Machu Pichu.

El Gringo hade ingen framgång
När jag efter gymnasiet valde att återvända till det land mina
föräldrar flytt från, var självförtroendet på topp.
Som tur är står ju minnet alltid på vår sida. Det bevarar troféerna, men förtränger de ensamma nätterna.

Sunt förnuft sa mig att det bara handlade om att kasta om rollerna, vända på ekvationen, överexploatera min svenska uppväxt, så skulle min sexuella högkonjunktur hålla i sig.

Jag blev därför den mörklackerade vikingen El Gringo, mitt mest misslyckade sexuella experiment någonsin.
För det visade sig snabbt att argentinskorna, till skillnad från svenskorna, höll sina egna män som fullgoda älskare. Dessutom har svenska män ett hemskt rykte om att vara väldigt stela och kyliga, två usla egenskaper när man vill få sig ett ligg.

Som tur var tog tonårsloppet slut, jag blev snart pappa och plötsligt blev det viktigare att ha en ordentlig verktygslåda än att hitta en genväg till sängen.

Glömskan gör minnet uthärdligt
Men flera år äldre och lite mer hängiven sanningen, är jag fortfarande övertygad om att lögnen är nödvändig.
Vi ljuger för att skona och bli skonade, för att kunna älska och bli
älskade. Vi ljuger för att kunna leva med våra inre motsättningar utan att gå under.
På samma sätt som glömskan gör minnet uthärdligt, är det lögnen som gör livet möjligt att leva.

Maradonas skyddsängel

Diego Maradona har sin egen hovkonstnär.

Sergio Martina bor i Cordoba och har målat
av fotbollsguden sedan mitten på 90-talet.

Han blandar stora ögonblick i Maradonas
karriär med religiösa motiv.

Han har målat Guds hand, det berömda målet
med handen mot England i VM-86.

Sergio har aldrig träffat Maradona och Maradona
vet inte ens om att han har en egen hovkonstnär.

Men Sergio är mycket mer än så.
Han är Maradonas skyddsängel.

I sin ateljé i centrala Cordoba lyckas han nämligen med
det som läkarna inte förmår:

Få fotbollsidolen att må bättre.

När Diego åker in i en avvänjningsklinik efter en överdos,
så börjar Sergio måla frenetiskt.

- Jag märkte att när jag målade så började Maradona genast må bättre, som att jag på något sätt lyckades överföra den positiva energin från tavlorna till honom, säger Sergio, som givetvis är medlem i den Maradonianska kyrkan.

När jag träffade Sergio Martina hade han en dröm.
Han ville att alla skolbarn i Córdoba skulle flyga drake (med Maradona-motiv)på Diegos födelsedag den 30 oktober.

Alla samtidigt.

200.000 barn som tapetserar himlen med Maradonas ansikte.

Det skulle vara något, eller hur?

Han för och hon följer lätt som en vind

Snälla, titta på det här.
Jag och min dotter dansar tango.

Hon har bara tagit en lektion.
EN jävla lektion!

Min mamma har lärt henne grundstegen
en halvtimme.

Nu är det upp till bevis.
Nu ska hon dansa med sin pappa.

Då försvinner hon plötsligt.

Låser in sig på toa.

Kommer ut.
Hon har målat läpparna.
Satt upp håret.
Bytt kläder.
Tagit på sig mammas tangoskor.
Hon har till och med sprutat på sig parfym!

Bara för att dansa tango med sin pappa.

Glöm bort idioten hon dansar med!
Hans otympliga steg!
Hans osmidiga kropp!

Titta på henne.

Jag känner med en gång, att hon är något
alldeles speciell. Hon är så mjuk, så lätt att föra.

Hon kan ju inte dansa, hur skulle hon kunna
efter 30 minuter!?

Så eftersom hon inte kan lita på sina egna steg
tittar hon aldrig ner på sina fötter.

Hon blundar, hon lutar huvudet mot mitt bröst
och litar på mig. Som så många gånger förr.

Jag känner hur hennes kropp blir mjuk och följsam.

Jösses, vilken talang!

Titta själva.

Jonh C Holmes, en barndomshjälte

Han var missbildad.
Hade tre ben, men bara två fötter.

Men det var det tredje, fotlösa benet,
som skulle göra honom till en myt.

John Curstis Estes, mer känd som John C. Holmes,
spelade in 2.500 porrfilmer under 70- och 80-talet.

John Holmes är porrindustrins okrönte kung.

- Jag skäms inte för den jag är. Jag är ett sexproffs, precis som andra är det inom tennis, läkaryrket eller ekonomi. Men istället för racket, eller stetoskop har jag en manslem som är 35 cm lång och bred som min underarm. Det är mitt verktyg och jag har använt det för att ha sex med 14.000 kvinnor, berättade John Holmes för tidningen Hustler i en intervju från 1983.

35 cm. Bred som en underarm.

John Holmes hade satt ribban.
Och där har den legat sedan dess.

Med mina klasskamrater, i slutet på mellanstadiet,
kunde vi konstatera att den var längre än en skollinjal.

35 cm! Vi var stumma av beundran.

De skeptiska hade hört rykten om att han
svimmade när han fick erektion eftersom det krävdes
för mycket blodtillförsel för att hålla liv i
ett så präktigt stånd.

Jag trodde aldrig på de versionerna.
För mig var han en kung.

Jag måttade med min gamla trälinjal,
lade till två eller tre fingrar och försökte
föreställa mig tjejernas förvånade min
när jag visade upp en död hare mellan benen.

I Hustler-intervju frågar de honom vad som gjort
honom så eftertraktad i porrbranschen.

- Jag kan ha en erektion hur länge som helst. I en porrfilm där en sexscen varar i fyra minuter, har jag haft stånd i de fem timmar det tog att spela in den. Dessutom kan jag få utlösning hur många gånger jag vill, svarade John Holmes.

I en värld där sex är en handelsvara, upptäckte John Holmes
att det som hängde mellan benen var ett produktionsmedel,
en värdefull industri.

Och han gjorde precis som handböckerna i ekonomi uppmanar:
Han utnyttjade sina komparativa fördelar.

John Holmes blev rik och berömd i kapitalismens bakgård,
han blev industrins största stjärna, Hollywoods mest eftertraktade
taxi-boy och miljonärer betalade honom för att han skulle inseminera
deras fruar.

Men han utnyttjades, hamnade i drogträsket och förlorade så småningom allt.

John Holmes dog i Aids 1988, för 20 år sedan.
Ensam och utan pengar.

Han dog utan fanfarer, utan hyllningstal eller applåder.

Ingen fana vajade på halv stång. Eller stånd, för den delen.

Det är lite synd på en sådan fantastisk flaggstång.

Varför blir de så olika?

Man uppfostrar de lika.
Samma regler. Samma krav.

Man slår de lika hårt
och tröstar de lika ömt.

Men ändå blir det så annorlunda.

Sonens rum:



Dotterns rum:

Så mycket att berätta

Horacio Pietragalla är en av så många
otroliga människor jag träffat och intervjuat
under mina 13 år i Argentina.

Det är ett land som framkallar tårar,
ofta av skratt, men lika ofta av sorg.

Jag kommer släppa fram de allteftersom.
Människorna. Och tårarna.

De förtjänar det.

Han kände igen sin "försvunna" mamma på Internet

Horacio Pietragalla är 30 år. Han var inte ens ett år, och den argentinska militärdiktaturen ännu yngre, när han rövades bort.
Horacio var ett av många hundra småbarn som fördes bort av militären. Mönstret var alltid det samma, politiskt aktiva föräldrar dödades, barnen adopterades av barnlösa par som stod juntan nära.
Först nu vet han vem han egentligen är, och först nu har resterna av hans mördade föräldrar hittats i två olika massgravar.

-Verdad y Justicia. Sanning och rättvisa. Horacio Pietragalla är bestämd när han svarar på vad han tror är nödvändigt för att det argentinska samhället ska kunna försonas med sitt förflutna.
Han föddes strax innan militären tog makten i Argentina.
Pappan mördades först. När Horacio var 5 månader gammal kidnappades hans mamma Liliana.
Men det tog många år innan han fick veta sanningen.
En av militärerna som varit delaktiga i kidnappningen och mordet på Horacios mamma, lämnade honom till sitt hembiträde, en enkel kvinna från landet som, tillsammans med sin man, flyttat till Buenos Aires i jakt på arbete. De fostrade Horacio som sitt eget barn.
Hans verkliga namn raderades, födelsedatumet ändrades, hans historia tystades. Horacio Pietragalla blev Cesar Castillo.

Horacio började misstänka ganska tidigt att han kunde vara barn till ”försvunna”.
-Det var många saker som inte stämde med familjen som uppfostrade mig. Vi var så olika på alla sätt och mina frågor fick alltid avvikande eller konstiga svar, bl a hade de ”glömt bort” vilket sjukhus jag var född på, berättar Horacio när vi träffas på Abuelas de Plaza de Mayos nya lokal i Buenos Aires. Sedan han fick tillbaka sin identitet har han arbetat med Abuelas, för att hjälpa andra ungdomar i liknande situation att våga söka efter sin riktiga identitet.
-Skuldkänslorna. De är det svåraste att övervinna, säger Horacio och berättar att han trots sina misstankar väntade många år med att söka efter sanningen eftersom han var rädd att föräldrarna han vuxit upp hos skulle hamna i fängelse om sanningen kom fram.

- Men en dag kom min flickvän hem med ett svartvitt foto som hon hade hittat på Internet. Det var på en sajt med bilder på ”försvunna”. Hon räckte fram bilden till mig och sa: ”jag tror att det här är din riktiga mamma”. Jag tittade på bilden och lade den ifrån mig, jag tyckte kvinna på fotot var helt olik mig. Men jag kunde inte glömma bilden och varje dag plockade jag fram den och granskade den och efter några veckor märkte jag att vi faktiskt var identiska.

När Horacio beslöt sig för att sluta leka kurragömma med sitt förflutna ringde han Abuelas de Plaza de Mayo. De förklarade för honom att Abuelas hade, efter många års påtryckningar, fått staten att skapa en genbank, där föräldrarna till de ”försvunna” lämnat sin blodprover. På så sätt så sätt kunde Horacios identitet säkerställas genom att jämföra sitt blod med mor- och farföräldrarnas.

- När jag lämnade mitt blodprov hade jag med mig bilden. Jag räckte fram kortet och sa: ”Jämför analysen med den här kvinnans, jag är säker på att det är min mamma”.
Efter bara 14 dagar, den 11 mars 2003, ringde de från laboratoriet och bekräftade att hans riktiga föräldrar var ”försvunna” och att kvinnan på bilden var Liliana Corti Pietragalla, Horacios biologiska mamma.

- Det var en bra dag, en dag av lycka, säger han, jag var inte oförberedd, i många år hade jag tänkt att på att det kunde vara så här. Nu gällde det bara att börja bygga upp allt igen.
- Det var fantastiskt att träffa mina släktingar, som aldrig gett upp hoppet att återfinna mig. Genom dem fick jag veta vem mina föräldrar var, vad de slogs för och varför de mördades. De bekräftade också hur lik jag var min mamma och pappa, berättar Horacio som ärvt sin mammas ögon och sin pappas långa kropp.

Horacio har idag ingen kontakt med människorna som uppfostrade honom. De häktades, anklagade för människorov.
- I början försökte jag stötta dem, men när jag hälsade på dem under häktningstiden sade de att det var mitt fel att de satt där, berättar Horacio och skakar på huvudet. Då kände jag att det var droppen.

Tre månader efter att ha fått tillbaka sin identitet, ringde telefonen.
- Några bekanta till mina biologiska föräldrar, hade redan berättat att man hade börjat göra utgrävningar i en massgrav i Cordoba och att det fanns en möjlighet att min pappa skulle kunna ligga där, säger Horacio. - Så på något sätt väntade jag mig ett telefonsamtal. Men det var ändå en stark känsla när de slutligen ringde, en blandning av lycka och sorg, minns han.
I den största massgraven som hittats i Argentina, i Córdobas utkant, hade man identiferat Horacios pappas kropp.
Horacio bad att själv få komma och hämta resterna av sin pappa, som också hette Horacio.

- Jag ville kunna ta i honom, vara närvarande när de kremerade resterna och få bära hem honom i en urna, säger han. Jag brukar tänka att pappa väntade på mig, på att jag skulle komma och hämta honom, att det var därför de inte funnit honom tidigare.
Horacio begravde pappan tillsammans med Pablo, sin biologiska bror som dog av naturliga orsaker innan Horacio föddes.

Han berättar att när han tittar i sitt fotoalbum och ser att det finns fler bilder på döda människor än på levande, inser han hur mycket skada han orsakats.
I december 2004 byggde Horacio slutligen färdigt sitt puzzel.
Biten som saknades, hans mamma Liliana, blev då identiferad i en massgrav i Buenos Aires.

Jag träffade Horacio på hans mammas likvaka. Han sa att han var lycklig och oerhört stolt över sin familj.
Bredvid urnan hängde ett kort på Liliana (se bild), tillsammans med en text som Horacio själv skrivit. Det stod:


Mamma, pappa och bror.
Liliana, Horacio och Pablito.
Jag är lycklig att ha min familj samlad igen.
De där monstrena kunde aldrig föreställa sig den här segern.
För visste de något om kärlek?
Så korkade om de trodde att de kunde skilja oss åt för alltid.
Jag älskar er och är så stolt över er.
Hasta la victoria siempre (Till segern alltid)

Nya läsare?

Om det dyker upp nya läsare
som inte följt bloggen på Kuriren,
så kan ni läsa in er här.

Trots att bloggen är bortplockad
från hemsidan ligger den kvar i grottan.

För jag kommer att skriva om personer
och händelser som de gamla bloggläsarna
redan känner till.

Förresten, är det underbart att
se att den gamla familjen börjar enas igen:
Varm o go, Kirunabo, Neni...

Nu känns det inte ensamt längre.

La blogfamilia unida, jamás será vencida!

Det stora sveket

Rosita är mitt hembiträde.
Hon är 58 år gammal,
ensamstående och utan barn.
Rosita har varit gift en gång.
Men det var länge sedan, 1975.

- Det är ett misstag man bara gör en gång
i livet, señor Martin, säger hon.

Han försvann efter tre månader.
Lämnade Rosita ensam och förnedrad.

- Lika bra. Han jobbade ändå ingenting,
utan det var jag som försörjde honom.

Aldrig mer litade Rosita på en man.

- Ta inte illa upp, señor Martin,
men i min värld är alla män likadana.

För två år sedan dog mannen i cancer.

Kände Rosita skadeglädje?
Kände hon att han fått vad han förtjänat?

Nä, Rosita – den lilla rosen - plockade den största rosen
i sin rosenbuske och lämnade den vid hans grav.

Varför, Rosita, varför?

Hon bara ler och lyfter på axlarna.

Är inte kärleken både patetisk och oändligt vacker?

Som en stor röd ros.

Varför slutade jag blogga på Kuriren

INTERVJUN I TIDNINGEN EXTRA:

Hur är läget?

Omtumlad, under de senaste sex månaderna har bloggen varit en strukturerande del av min vardag. Utan blogg känner jag mig vilsen som en napp i röven.

Varför är du borta från Kurirens hemsida?

Jag beslöt att ta en paus i bloggandet och Kuriren vill inte ha inaktiva bloggar och har därför tillfälligt plockat bort bloggen från hemsidan. Tills och om jag beslutar mig för att återvända.

Vad ligger bakom detta?

Jag har väldigt höga ambitioner med mitt bloggande och har därför lagt ner otroligt mycket tid på att skriva en mycket bra och läsvärd blogg. Men att ha en förstklassig blogg kräver en satsning, både teknisk och ekonomisk. Men Kuriren kan eller vill inte göra den satsningen.

Hur ser du på framtiden? Kommer du tillbaka igen?

Jag vet inte i nuläget. Jag måste analysera vad jag vill med mitt bloggande.
Vill jag fortsätta blogga på samma nivå och med samma intensitet, måste jag börja söka mig någons annanstans. Om inte, om bloggen blir en hobby, så kan jag inte tänka mig någon annanstans än Kuriren att blogga på.

Hur ser du på den tid du bloggat i Kuriren?

Det har varit en fantastisk tid. Blogga är det roligaste jag gjort. Jag har sett det som min verkstad där jag får leka fritt med ord, med formuleringar, där jag får bli arg och ledsen. Där jag får svära och skämta utan censur.
Och jag har alltid fått ett fantastiskt gensvar från läsarna och från redaktionen.

Du finns på blogspot istället?

Ja, jag har en abstinensblogg, (http://martinezpeleta.blogspot.com) Jag
märkte med en gång att jag har svårt att leva utan att blogga. Jag vet inte om den plockar fram mina bästa sidor, men den blockerar i alla fall mina sämsta. Till och med min dotter har reagerat: "Pappa, titta på dig själv. Du måste börja blogga igen"

Blir din blogg annorlunda där?

Ja, förmodligen. Jag ska ta det lite lugnare. Men jag ska också skriva mer intimt, mer personligt och försöka att inte ha sådana prestationskrav. Den kommer nog handla mindre om Norrbotten och mer om Argentina.

Hur ser dina dagar ut hemma i Argentina annars?

Umgås väldigt mycket med mina barn, försöker ro i hamn några andra projekt jag har på gång. Läser väldigt mycket. Grillar på helgerna, dricker ett glas vin i trädgården på kvällarna. Jag tror att många skulle bli väldigt avundsjuka på min argentinska vardag.

Längtar du tillbaka till Luleå och Norrbotten?

Nej. Här är det 30 grader varmt och jag kan grilla tunntarm.

Kommer du tillbaka?

Det beror faktiskt inte på mig. Jag har min flickvän i Luleå, så jag anpassar min sommarvistelse till hennes karriär. Så länge hon stannar i Luleå, kommer jag tillbaka. Men jag vet inte om hon kommer vara kvar nästa sommar.

Lova att du aldrig lämnar mig

Är hon inte otroligt söt?
Ni behöver inte svara, jag vet redan om det.

Hon har alltid varit det.
Min prinsessa. Flickan i mitt liv.

För ett par år sedan kom det fram
två mammor till mig och mitt ex,
när vi stod utanför skolan och väntade
på Federica.

De var oroliga och ville prata med oss.
Deras söner fick inte längre ha med sig
pengar till skolan.
För istället för att köpa sitt mellanmål,
gav de bort pengarna till Federica.

Trots att mammorna hade försökt tala pojkarna
till rätta, vägde skällsorden lätt jämfört med Federicas
ögonfransar.

Det förklarade varför Federica alltid
hade med sig sina mellispengar hem igen,
tänkte jag.

Juana, min före detta, tyckte att det var
det roligaste hon hört:

- Esa es min nena!
- Det där är min tjej!

Men jag är pappan.
Och hon var också min tjej, med betoning på min.
Och även om min svenska del skrattade med,
grät min latinska sida.

Det har alltid funnits något speciellt med Federica,
en naturlig och oskuldsfull sensualitet.
En feminin kvinna i en liten, liten kropp.

Ibland tittar hon på mig och ler kärleksfullt,
men blicken fäster sig bakom mig,
på en fjärran punkt hon ännu inte känner till
och jag förfasas över.

Jag avskyr den blicken,
det är en blick som gömmer vårt avsked.

Vi är inte där än, men varje gång
hon ser förbi mig, vill jag bara att hon
ska fälla ner ögonlockarna över sina
alltför ärliga ögon,
krama om mig hårt och
lova att hon alltid, alltid
ska be mig om pengarna till mellanmålet.

Intervju i Extra

Tidningen Extra (gratistidning som levereras till alla hushåll i Luleå och Boden) har gjort en liten intervju med mig, angående mitt beslut att sluta blogga på Kuriren.

Intervjun publiceras imorgon och jag lovar att lägga ut den på nätet.

Därefter tror jag att allt det viktiga är sagt i ärendet.

Jag vill också poängtera att jag kommer fortsätta att vara krönikör på Kuriren.

Jag har blivit utsatt för ett bloggattentat!

Jag har inte hunnit blogga ett dygn,
förrän min blogg blir blockerad!

Plötsligt dyker det upp en skylt som säger att jag är
misstänkt för att ha brutit mot användarvillkoren.

Vad har jag gjort?
Hur i helvete gör man för att bryta mot användarvillkoren?

Nä, det här är ett solklart bloggattentat.

Nu ska tydligen personal från företaget Blogger kolla
igenom min blogg och se om innehållet
bryter mot några villkor.

Tills vidare kommer det finnas en varningsskylt
när ni vill in och läsa bloggen.
Det känns nästan som att skriva en pedofilblogg.

Har ni sett något liknande tidigare?

Spännande! Hur kommer det att sluta?

Jag kan se framför mig en herre i mörk kostym och mörka glasögon
knacka på min bloggdörr:

Mr Blogger.

- Mr Ezpeleta, är det ok att jag tittar igenom bloggen, säger han och viftar med sin bloggrannsakan.
- Javisst, titta in du bara. Det är en enkel lya, jag har ju bara hunnit skriva ett inlägg.
- Har ni några fiender, någon som kan ha gjort en anmälan för att skada ert anseende, säger Mr Blogger efter att inte hittat något misstänksamt.

Fiender?
Jo, Mr Blogger, det finns det gott om.

Anteckna i ert block:

Den maoistiska gerillarörelsen i Tornedalen:
Förr i tiden en fruktad fiende. Men efter mitt fredsavtal med Bengt Pohjanen har den väpnade kampen tappat genomslag och terroristcellerna ägnar sig numera åt kampsånger på meänkieli. Det är klart, de dåliga kommunikationerna i norra Sverge gör att det kanske fortfarande finns gerillamedlemmar som inte vet om fredsavtalet.

CSN (CoSa Nostra):
Att driva in ett lån på 400.000 kan få vem som helst att ta till drastiska metoder.
Men att skada min blogg? Nja, trots att det finns radikala falanger inom CSN, så använder sig studielånsmaffian fortfarande av de klassiska åtgärderna: Kronofogden och tvångsavdrag på lönen.

FRA:
Visst, jag kan ha fastnat i deras tajta nät. Jag minns att jag häromdagen drömde om att tejpa fast bloggen mot magen och spränga den i luften.
Det är ett terroristiskt hot, som FRA tar allvarligt på. Att jag dessutom utförde hotet från utlandet, ökar risken att jag genomför det.
FRA kan ligga bakom det här, Mr Blogger.

Hockeyslöddret:
Sex raka förluster, sist i tabellen. Hockeyslöddret i Luleå är ett dödligt sårat djur.
Men slöddret vill inte dö ensamt och kommer försöka dra med sig så många som möjligt. Min blogg också? Ja, varför inte? Vår osämja är offentlig och välkänd.

Pudelägarna:
En outsider. Någon som är kapabel att göra sin hund så illa, kan man vänta sig nästan vad som helst av.
Kolla upp hundföreningar, Mr Blogger.

Norrbottens-Kuriren:
Här finns ett starkt motiv. Kurirenledningen vill ha mig tillbaka. Genom att blockera min blogg, gör de två flugor på smällen:
- De pressar mig att återvända till stenåldersbloggen.
- De visar att inte ens bloggiganten har en fungerande teknik och framställer mig som grinig bortskämd bloggunge.

Vi har sex misstänkta.
En är skyldig.

Nu har du något att undersöka, Mr Blogger.

En ny kula

Den här bloggen är tillfällig.
Jag kallar den för en abstinensblogg.

Den är som ett nikotinplåster.

Jag behöver den,
jag mår inte bra när jag inte bloggar.

Jag sover hela dagen. Jag är irriterad.
Jag skäller på Rosita för att hon inte strukit
skjortorna jag ändå inte tänkt använda.
Jag tar på mig samma använda kalsonger
efter att jag har duschat.

I förrgår rakade jag mig med hårmousse,
något jag aldrig gjort tidigare.

Jag märkte inte att det inte var raklödder,
förrän jag rakat halva ansiktet.

Till och med min dotter har reagerat.
Igår sa hon:

- Pappa, titta på dig. Du måste börja blogga igen.

Hon har rätt.

Halva vitsen med livet är att leva det,
den andra halvan är att berätta om det.

Så här börjar min berättelse.
Igen.