Statskupp mot väderprognosen

Igår var det 30 grader här i Córdoba.
Jag var en snorig näsa från att inviga poolen.
Men idag, då jag skulle ta säsongens första dopp
tvärnitade termometern på 8 grader.
Åtta grader! Det är svinkallt!
Jag hänger ännu inte med, är fortfarande kvar
i de mjuka övergångarnas Sverige och där nätterna inte
gör statskupper mot väderprognoserna.
Som tur är har vi effektiva antikroppar mot
kylan i Cordoba:

Mate, criollitos och dulce de leche:
























Brun kofta, bruna byxor och bruna tofflor - jag har
tagit konceptet "gubbe" till, för mig, helt nya nivåer

Tillbaka

Hej igen. Törnrosasömnen är över.
Men var tålmodig. Låt bokstäverna sträcka på sig,
låt orden gäspa ett tag, låt grammatiken ligga
och dra sig lite till i sängen.
Det har varit en djup sömn. Välkommen och nödvändig.
Jag bloggar privat nu, det ger större frihet.
Jag kan blogga tills jag får förhårdnader i fingertopparna
eller vara knäpptyst i veckor – mitt humör får avgöra.
Men jag behöver den här ventilen, den här språkliga
fristaden, det här avrinningssystemet till när själen
hotar med att svämma över.
Så, nu är bandet avklippt, nu är bloggen återinvigd.
Nu är vi igång igen.

Ny blogg

Jag bloggar numera för Aftonbladet.
http://blogg.aftonbladet.se/martinezpeleta

Själens eländighet

”Det som jag skriver ner på dessa blad är icke någon bikt;
för vem skulle jag bikta mig?
Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som inte är sant.
Jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.”

Ni har väl läst er Hjalmar?

En fåfäng själ i en fattig kropp

Rosita längtar till havet.
Hon har aldrig sett havet,
kan knappt föreställa sig
den blåa oändligheten.

Hon säger att hon vill känna
vattnet mellan tårna.

- Är det vackert, frågar hon mig.
- Jättevackert, Rosita. Hoppas du kommer dit någon gång.

Hon kommer aldrig komma dit.
Det är 70 mil till havet.
I Rositas värld ligger havet
utanför Vintergatan.

Rosita, du är en idiot.
Precis som jag.
Vi som inte lärt oss att
alltid ha själen nära kroppen.

Du skulle ha besparats från så mycket
frustration och smärta,
om ingen någonsin berättat för dig
om havets salta andedräkt,
om hur vågorna tuggar fradga
mot strandkanten,
eller om horisonten, som verkar vara ritad
med linjal och färgpennor.

Nu är det för sent, Rosita.
Nu måste du lida resten av ditt liv
över att ha en
fattig kropp
och en fåfäng själ.

Omständigheternas diktatur

Det har hänt mycket på sistone.
För mycket.
Saker jag inte rår över, som jag inte kontrollerar,
som jag inte kan tämja eller anpassa.

Jag vet inte vem eller vad jag ska förbanna.

Ödet, slumpen, livet, omständigheterna eller någon
annan metafysisk diktatur.

Som inte frågar vad jag vill, som inte lyssnar
på mina böner, som klampar in utan att knacka på dörren.

Livet har en jury vi inte väljer
och domar vi inte kan överklaga.

När klubban slår mot bordet,
står vi bara där som idioter,
med handklovar,
en vidrig kristen resignation
och huvudet nerböjt
så att ingen ska se att vi gråter.

Jag har bestamt mig

Jag ar i Buenos Aires med mina barn.
Varldens mest fantastiska stad.
Jag har bestamt mig:
nagon gang ska jag bo har.